Efterårsferie - första stoppet: HELSINGFORS
Efter den mest smärtfria flygresan hittills ( = nästan inga "nu-störtar-vi-och-alla-dör"-känslor) kom jag fram till hufvudstaden. Det var som att kliva in i en Kaurismäki-film. På bussen plockade jag fram den lilla finska som finns kvar i bakhuvudet och lyckades knåpa ihop en lång, fin fråga om bussen gick ända fram till järnvägstorget:
Jag:
- "Moi, meneekö tämä ihan rautatietorille asti?"
(Förlåt mamma och ukki för troliga språkliga missar.)
Busschauffören svarar föga utförligt:
- "Sinne.", och ger mig en likgiltig, men på något sätt ändå nedlåtande blick.
Jag räcker fram pengarna, men han tar inte emot dem utan förtsätter bara med samma min. Så går det en stund, där han sitter och tittar likgiltigt (men ändå nedlåtande) på mig, och jag står med pengarna och försöker få honom att ta emot dem. Värt att nämna att det nu börjat bildas en rätt lång kö bakom mig. Plötsligt upptäcker jag en skål framför honom, och prövar med att lägga pengarna där. Det var tydligen rätt gissat, för då tog han pengarna och jag kunde gå in och sätta mig.
Sensmoralen i den här lilla historien: Varför prata med varandra om man kan låta bli? - Skönt att vara hemma igen.
Dagen efter var det sitz (motsvarande gasquerna i Sverige) med Åländska sudentföreningen i Helsingfors. Ida är värdinna, så hon har hand om maten. Hela dagen spenderades med att inhandla mat, laga mat och senare äta mat i trevligt sällskap. Den andra natten spenderades hos Alice och hennes sambo(!) Jonas.
