Jag vill börja med att säga förlåt. Förlåt för att jag inte har hört av mig på länge, och förlåt för att jag inte har gett dig en ordentlig orsak till min frånvaro. Jag förstår att det kan ha verkat som om jag har struntat i dig eller rentav glömt dig, men du skall veta att vad de än säger kommer du alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, och det du visade mig idag har bara stärkt den känslan. Idag kom jag krypande på mina bara knän och bad dig ta mig tillbaka, och det gjorde du med öppna armar, utan att försöka ge mig dåligt samvete.

Tack volleyboll för att du finns kvar!

 

Det var en sjukt rolig, intensiv träning, och jag var rostig, men inte alls lika rostig som jag hade befarat. Lugn och bra tränare, trevliga lagkamrater och högt tempo så man blev riktigt svettig. Fick till och med beröm av tränaren efteråt!

 

 

Ha det fint,

Ida

 

Här kommer det förhoppningsvis dyka upp lite uppdateringar nu och då om vad som händer här nere i Danmark eller var jag nu råkar befinna mig när blogginspirationen slår till. Vilken tur att den gjorde det just idag när jag skulle starta blogg!

 

 

  Jag skall börja med att berätta en liten historia om en flicka som precis hade börjat gymnasiet. Hon gick den samhällsvetenskapliga linjen, så språk kom att fylla en stor del av schemat. En dag i mitten av augusti var det så dags för hennes första lektion i spanska.

 

Efter några "hola", prat om paella, picadores och perros, avrundade läraren lektionen med att låta eleverna lyssna på en låt. "Clandestino" hette låten. Den 15-åriga flickan, som precis hade varit på sin allra första spanskalektion, förstod inte ett ord av vad mannen med den lite speciella rösten sjöng, men blev helt förtrollad av språkets melodi och förundrad över hur den enkla, monotona musiken kunde ha så pass stark inverkan på henne.

 

Efter det här korta, men intensiva, musikaliska mötet började flickan lyssna på hans musik varje dag, och ju mer spanska hon lärde sig, desto mer förstod hon av texterna, vilket fick låtarna att växa ännu mer. Melodierna är sällan glada, men sällan sorgsna heller. Eller snarare är melodierna både glada och sorgsna på samma gång, kanske lite som livet som sällan är svart eller vitt, utan lite både och - bitterljuvt - och detta tilltalade flickan.

 

I åratal fortsatte detta dagliga lyssnande, och ryktet säger att flickan -som nu har blivit vuxen- endast har två riktigt stora idoler idag, varav den ena är död, och således lämnar denne man som hennes största musikaliska idol. Eftersom musiken är och alltid har varit väldigt viktig i hennes liv kan det nästan likställas med största idol över huvudtaget.

 

 

  Denna flicka -som nu har blivit vuxen- är (som du säkert kommit fram till vid det här laget) jag.

En vän till mig jobbar på ett Ship to Gaza just nu, och idag gjorde mannen nämnd i texten ovan -självaste Manu Chao- ett besök ombord. Jag skrev till min vän allt han MÅSTE hälsa Manu om han får chansen att prata med honom. Han kunde göra ett försök, men det lät inte särskilt lovande.

 

Plötsligt ringer telefonen.

 

Den speciella rösten.

 

Mitt hjärta bankade så hårt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, vad jag sade har jag ingen aning om, säkert någonting töntigt på knagglig spanska, men vad gör det?!

 

 

 

 

Ojojoj. Jag som aldrig blev "starstruck" i tonåren, så oförberedd var jag på detta. Helt salig efteråt. Lycklig, salig. Det var stort.

 

http://www.youtube.com/watch?v=AZ7oROlf5ys

(Denna hade jag hört några år innan jag visste vem Manu Chao var, och det har varit min favoritlåt sedan dess.)

 

Stort tack till min vän på båten, du gjorde min dag, vecka, höst!

 

Ha det fint, vi hörs!

Ida